Varför ska allt vara så komplicerat? Varför blir det så mycket förvirring och missförstånd? Varför kan man inte prata om allt? Varför finns det "regler" som man "måste" följa? Varför kan man inte bara köra fullt ut?

Det känns som att det är så mycket som så lätt kan bli fel bara för att vi inte vågar ta för oss, vi vill att andra ska göra det. Vi tror att det handlar om oss själva och att vi gör misstag när det egentligen kanske mest handlar om den andra personen. Till exempel det här klassiska problemet "varför hör han inte av sig?". Vi själva vågar inte ta initativ till att höra av oss heller, vi tror att det finns en anledning till att han inte gör det, att det är vi som är anledningen. Men den andra personen kanske känner precis likadant? Så hör ingen av sig och något som kunde ha blivit stort går förlorat.

Varför inte bara berätta för de vi tycker om hur vi känner? För det är ju det vi vill att de ska göra. Med största sannolikhet känner de likadant, och what if they don't? Well, life goes on. Då får du ju i alla fall ett svar, och det är väl det man vill för det mesta?

Maja säger godnatt.